Alldeles nyss hade jag ett litet lyckorus som jag inte har haft på länge.
Jag var nämligen ut och sprang för att testa om jag hade tappat konditionen eftersom jag inte har sprungit på säkert 3 veckor. Att jag inte hade tappat den alls kändes fantastiskt skönt och bara det gjorde att jag blev glad!
Jag joggade in i Vallaskogen där allt var grönt, lugnt och skönt. Det var lagom temperatur ute och man andades in fräsch luft som luktade syréner och sommar. När jag närmade mig Gamla Linköping lade sig kvällsolen över hagarna och järsgårdarna och jag kände mig så glad och det riktigt spratte i kroppen på mig. Björkarna var så fina och nån fågel kvittrade. Om ni föreställer er miljöerna i Emil i Lönneberga så vet ni ungefär hur det ser ut.
Visst, jag låter som en riktig tant när jag skriver så här men ju längre jag är här nere desto mer inser jag vilken skogsmulle jag är och vad jag längtar hemåt. Det ska bli mysigt när mamma, pappa och syrran kommer på lördag.

Ha en bra kväll!