Det här med att blogga från iFånen var ju himla bra alltså! Hoppas att det fortsätter såhär fint.

Tänk hur saker och ting kan förändras på kort tid. Fram tills för en vecka sen var jag väldigt ledsen och "deprimerad" (man missbrukar nog det ordet rätt ofta, det är ju knappast så att jag fått diagnosen depression direkt). För en vecka sen låg jag på bordet i ett grupprum på universitetet och orkade inte röra mig. Jag orkade inte skriva och inte heller prata med nån annan än min uppsatspartner. Jag orkade inte vara glad helt enkelt, orkade inte hålla den här fasaden uppe, att jag var glad och pigg. När jag kom hem den dagen la jag mig raklång på soffan och bara grät. Samma sak gjorde jag dagen efter, jag låg raklång och bara tyckte att livet sög. Precis allt gick emot mig. Privata saker som jag inte vill skriva om här, men framförallt oroade jag mig för att inte få nåt jobb. Eller att jag överhuvudtaget skulle kunna producera en uppsats. Allt var bara så jävla mycket emot mig, ingenting gick som jag ville. Vad händer en timme senare? Jo, jag får ett samtal från jobbet! Resten vet ni ju, idag sitter jag med ett anställningsavtal i handen som jag är så grymt tacksam över. Kvällen slutade mycket bra och helgen blev fantastiskt bra eftersom jag fick besök av Gurra och hans polare Simon. Det har flutit på med uppsatsen denna vecka och nu känns allt väldigt bra igen. Det är nog som min kompis sa för att trösta mig, det måste kännas riktigt dåligt ibland för att man ska uppskatta de bra sakerna.

Dags att gå och lägga sig snart. Har ätit tre portioner tacos och är proppmätt. Angående rubriken förresten, så kan man väl säga att det är på två sätt. Vinden i Linköping har inte vänt. Det var en horribel motvind idag. När jag cyklade hem från tornby med tvåmatkassar. På en trög lånecykel utan växlar. Gissa vem som dog av svett när hon kom hem?